12 juni 2018

Från skolavslutningar till brännande lår

Det känns som det varit en intensiv tid den senaste veckan. Många olika saker som har hänt och känslochocker hit och dit. I fredags var det skolavslutningsmaraton som började med skolavslutningen på Johns skola. Det var väldigt roligt med hans första avslutning. John hade köpt nya kläder och alla barnen sjöng så fint för oss vuxna. Både Kents Sverige och Lalehs Goliat rev de av. Inte ett öga var torrt, inte mina i alla fall. Efteråt var det fika med egen picknickkorg i gröngräset bakom skolan. Efter en liten snabbfika var jag tvungen att åka till nästa skolavslutning. John fick gå på fritids där det inte var många barn. Däremot slog de ihop flera hus så John hittade en ny vän.

Jag var på avslutningen för mellanstadiet på vår skola. De flesta av mina elever från året går i sexan och det är lite stort att hoppa från mellanstadiet till högstadiet så barnen firades av med tårtkalas och blommor. Himla fint! Jag fick snabbt växla om efter det till nästa avslutning, nämligen niornas lunch. Se så fint dukat det var!

I år satt jag till bords istället för att servera med andra lärare och det var trevligt. Efteråt gav jag de elever jag haft varsin blomma och så var årets skolavslutningar till ända.
Jag åkte och hämtade John på fritids och så gjorde vi en jordgubbstårta för att fira lite extra. Johns farmor och farfar kom och så vi grillade vi till kvällen. John fick också en avslutningspresent. En Mariokostym som han önskat sig. Han blev överlycklig. Tänk att han börjar ettan i höst! Det är helt sanslöst!
På lördagen åkte John med farmor och farfar till Ludvika för att vara där i några dagar. En liten minisemester. Själv hoppade jag in i en husbil tillsammans med min cykel och två av grannarna för att kör halvvättern dagen efter. 
Lätt peppad i start och mindre peppad efter 8 mil. Då värkte benen som en galning efter oändligt många backar. Hittade en viljestyrka jag inte visste att jag hade och tog mig igenom alla de backiga 15 milen utan att dö. Glädjen när jag cyklade i mål märks nog och jag var och är otroligt stolt över min prestation. Känner fortfarande: JAG GJORDE DET! Endorfinchocken är enorm och den enda sviten jag har är att jag är trött, har bortdomnade fingrar och lite stela ben. Men inte värre än att jag laddar upp för att springs stadsloppet på lördag. Känns som ingenting jämfört mot det cykellopp jag just tagit mig igenom. Hoppas benen håller bara. 
Dessa värdebevis för min prestation kommer jag slänga i ansiktet på folk ett bra tag framöver så se upp!
En större utmaning rent fysiskt gör jag nog aldrig mer! 
Nu är dock John åter hemma hos oss och han och jag jobbar och går på fritids två dagar till, sedan SOMMARLOV! 

2 kommentarer:

livet på myra sa...

Herregud, trodde det "bara" va 10 mil men 15, jisses alltså! Så himla bra jobbat!
Kraam

Emma sa...

Eller hur! Halvvättern var det jag cyklade. 😁 10 mil blir det nog nästa år då jag tänkte försöka mig på tjejklassikern. Kram