8 april 2017

En ovärdig behandling: 39/100

Jag läser vad Henry Ascher skriver i GP om de ensamkommande flyktingbarnen och vad den hårdare asylpolitiken gör med dem. Jag möter dessa ungdomar varje dag så jag vet att det är helt sant. Jag önskar att det inte var sant.

Jag citerar:

Vad händer med ett samhälle 
som behandlar krigsskadade, traumatiserade, föräldralösa barn som kriminella våldsverkare? Som behandlar samhällets mest utsatta medmänniskor på ett inhumant sätt och i strid med den kunskap vi har om vad de behöver? Vad får det för följder när den rödgröna regeringen ersätter folkhemstanken om solidaritet med de mest utsatta med ”ordning och reda”?  
Det har nu gått 16 månader sedan Sverige annonserade sin nya restriktiva flyktingpolitik och åtta månader sedan den sjösattes. Många varnade för följderna.
Idag ser vi effekterna. De är förödande. Inte bara för de asylsökande barn och unga som drabbas utan också för oss som möter dem och för Sverige som land.
Och:

De barn vi möter idag är uppgivna, ångestfyllda och djupt deprimerade på ett sätt och i en omfattning jag inte varit i närheten av under de 20 år jag arbetat med barn och unga på flykt. Och vi som ska behandla barnen befinner oss i en situation där de verktyg vi arbetar med, och som i forskning och erfarenheter visat sig verkningsfulla, är oanvändbara. Vi ges inte längre förutsättningar för att kunna återskapa trygghet, tillit, förutsägbarhet och framtidshopp. Istället försöker vi jobba med korta perspektiv, här och nu. 
Det funkar inte. Inte när man sitter fast i ett nu som är ett skruvstäd mellan ett fruktansvärt förflutet och en hotande framtid. Det som återstår är att försöka kämpa med att få barnen att lova att inte ta livet av sig tills vi ses nästa gång, om några dagar. Där är vi idag. I Sverige 2017.

Som Ascher skriver så drabbas även alla vi som arbetar runt dessa unga. För vi känner också hopplöshet när vi inte kan hjälpa. Skolan blir det viktigaste för dessa ungdomar, det enda som håller dem uppe och som ger dem en vanlig vardag. De sover inte på nätterna men det kommer till skolan varje dag. Ibland orkar inte vi heller. På en skola skriver Ascher att det finns ett speciellt rum för lärarna att sitta och gråta i. Har jag gråit? Å my god så många tårar. Så mycket hopplöshet.

Vi är många som inte står ut och vi har slutit upp i rörelsen Vi står inte ut som finns på facebook. Där gör många allt de kan för att påverka våra politiker. Där kan även du gå in och skriva på protestlistor och stå upp för amnesti för ensamkommande barn och ungdomar. Om det var ditt barn? Hade du velat skicka tillbaka dem till en vardag som är som det som hände i Stockholm igår. En vardag som är mycket mycket värre än det. Jag, aldrig. Jag skulle hellre dö själv först.

2 kommentarer:

Helena Roth sa...

Ja.
Ovärdigt till tusen. En skam. Historien kommer döma hårt. Och undertiden så gäller det att göra vad jag som individ förmår - själv har jag valt God Man-spåret och snacka om det berikat mitt liv så enormt!

Emma sa...

Jag håller med dig. Detta blir något som kommande generationer får skämmas över. Jag har jobbat med de ensamkommande som lärare i flera år nu och det är som du säger, det berikar. Så väldigt mycket!