27 januari 2017

Förintelsens minnesdag

I dag minns vi förintelsens offer och vi skanderar som vanligt "vi får inte glömma" Ändå visar medierna varje dag att vi har glömt, eller så förstår vi inte samband, sätter på oss skygglappar och tänker; "Det händer inte oss" eller "Det händer inte här". Tyvärr har USA väldigt nyligen röstat fram en galen man som på så många vis påminner om Hitler. Som avskyr invandrarna och pekar fingret mot muslimerna. De onda som står för allt det onda. (Hitler gjorde samma sak med judar). Planerar en mur mot Mexico för att hindra illegal invandring och droginförsel. En man som skriver på mot aborträtten och sakta men säkert vill föra USA tillbaka i tiden. Det är fruktansvärt! Tv-serier som Homeland visar på hur starkt och normaliserat muslimhatet börjar bli. Den serien kunde jag se typ två avsnitt av innan den sura smaken steg i halsen och magen började krampa obehagligt. För det fanns väldigt mycket som visade på hur galen, hemsk och psykisk sjuk man är när man är muslim. Det visar de ganska tydligt genom bönen t.ex. Första tecknet på att den f.d fången är omvänd och en terrorist är att han tar fram en bönematta och utför samma bön som många muslimer gör varje dag.

I Sverige kan vi kanske tycka att vi är ju i alla fall bättre. Sådär tänker inte vi. Men då tycker jag att vi ska tänka ett varv till. Sverige demokraterna sitter som tredje största parti och vinner allt mer makt trots att deras partimedlemmar, nästan varje dag, visar sin rätt sida, sina rätta åsikter. Ibland går de även ut på krogen för att slåss mot järnrör.

När läget blev ohållbart i länder som Afghanistan, Iran och Syrien och människor flydde hals över huvud för sina liv. Ofta i osäkra båtar som sjönk på medelhavet. Då tyckte Sverige att det var lägligt att efter bara ett år bestämma att vi inte kunde göra mer för dessa människor, satte upp stängsel, spärrar och kontroller. Stoppade desperata människor som förtvivlat hoppades på ett bättre liv för sina barn. TROTS att inte alls alla kommuner hjälpte till och tog emot. Inte alls alla. Inte nog med det så har vi börjat skicka tillbaka alla som har ett Afghanskt ursprung till ett Afganistan i kaos. TROTS att UD avråder alla SVENSKAR från att sätta sin fot i Afghanistan, trots att många av de tillbakaskickade är barn under 18 år, trots att många av dessa är uppvuxna i Iran och har alla de någonsin känt i Iran. Funkar det inte skriver vi upp dem till 18 år och då är det enklare att få dem tillbaka. Alla vi som jobbar med de Afghanska ungdomarna gråter. Vi möter dem varje dag och ser deras hopplöshet och ångest. Vi möter tomma ögon som gett upp, som hellre gör slut på sig själva än åker tillbaka, som gett upp. Och det är Sveriges fel.

Är jag stolt över Sverige? NEJ; jag är ledsen, desperat, besviken och uppgiven. Men jag ger inte upp!
Under det här året får jag också hopp via Internet. För på nätet samlas människor som känner som jag. I gruppen #vistårinteut på facebook jobbar människor dag och natt för att förändra och påverka politiker. För att hjälpa och underlätta. Vi är många! Sedan har vi den rörelse som heter #jagärhär som går in i trådar där folk är elaka, dumma eller rasistiska/sexistiska och som visar något annat än elakhet.

Så jag har också hopp. De politiker som sitter i toppen har jag nästan gett upp om. Men vi, fotfolket, vi är många och vi finns här. Vi accepterar inte det som sker i Sverige och jag hoppas, jag hoppas så mycket, att Amerikas folk ska samlas och göra samma sak. Vägra en rasistisk/sexistisk/homofobisk och rent av galen president och säga ifrån. Vi är många som inte har glömt även om de som just nu har makten verkar ha gjort just det.


Inga kommentarer: