28 december 2016

Ett sista farväl

Den 17 december gjorde Kent sin sista konsert för alltid. I går och i förrgår har jag tittat på dokumentären om bandet som är gjord av Per Sinding-Larsen. Första delen var mest en tillbakablick och vi fans fick en del rolig info som man kanske eller kanske inte känt till sedan innan. När dokumentären började filmas sägs det att filmteamet inte ens visste att bandet skulle splittras. Kanske var det också anledningen till den helt annorlunda tonen i del två.
 Jocke Berg som berättar om sin ångest inför att vara känd och stå på scen, något som fick ett stort fokus i dokumentären och som säkert är en till största delen bidragande orsak till nedläggningen av Kent. Något som jag även gör honom så himla mänsklig. Det är inte alls svårt att sätta sig in i ilskan han kände när en fotograf smygfotade honom på väg till förskolan med sonen. Det var också många klipp från dagarna innan den sista konserten, mycket från själva konserten. ledsna fanns och så vidare. Låtarna hela tiden i balgrunden. Mycket känslor som kröp på och satte taggar i mitt hjärta.

Efteråt var jag så himla ledsen att jag inte kunde lägga mig. Det hade blivit på allvar nu, det var slut på riktigt. Inget mer Kent, inga fler vackra texter som träffar direkt i hjärtat. Inget mer. I flera dagar har jag badat i musiken och bara grottat ner mig. Jag har aldrig känt en sådan sorg över något sådant som ett band. I morse var jag fortfarande lika ledsen och kämpade mot gråt och tryck i bröstet.

Om mitt liv var film skulle bakgrundsmusiken vara låtar enbart av Kent. Varav många har spelat väldigt stor roll för mig. När Verkligen släpptes var jag sexton år och Kräm passade mitt sextonåriga jag som hand i handske. Minnen knutna till det albumet handlar mycket om tonårsproblem, gymnasietid, sommar, fest, festival. Första gången jag såg Kent var på Arvika-festivalen. Jag måste ha varit runt 17 år då. Hagnesta Hill kom och jag hade flyttat hemifrån. Jag jobbade på Mcdonald´s och var lagom oansvarig och halvvuxen. Med Vapen och ammunition hade jag flyttat hem till Sunne igen. Jag har många minnen av det albumet och min lilla lägenhet. Mina Sunne-vänner och städarbeta på Selma spa. Helger som spenderades på nattklubb på hotell Selma. Jag träffade Calle och en mycket varm sommar med mycket roligt tog sin början.

Jag bodde tillsammans med Calle i Karlstad när Du och jag döden släpptes. Jag arbetade på räkbåt på somrarna och pluggade till lärare på Universitetet. Vi var nygifta och en lång väg till barn skulle just börja. Både Tillbaka till samtiden, Röd och En plats i Solen tajmar de jobbiga, barnlösa åren för mig. Ändå finns det ingenting med musiken som knutit dessa känslor till sig. Snarare hjälpte den mig igenom. Jag var (och är) fullt vuxen då Kent släppte Jag är inte rädd för mörkret. Vår älskade John var äntligen kommen till oss. Barnet vi längtat så efter. Tigerdrottningen - man kan säga att det liv jag levde när den kom är ett helt annat mot när Verkligen kom. Jag är inte ens samma person. Inte heller Kents musik är densamma. Kent är nämligen ett band som lyckats utvecklas under alla sina 26 år, utvecklats men ändå hållit kvar det där underbara som är Kent. Förhoppningsvis har samma sak skett med mig. Så kom vi fram till det sista albumet Då som nu för alltid. Lyssna på musiken. Läs texterna. Det finns så mycket av mig i dem. Så mycket Kent i mig. Det är inte konstigt att jag har sorg. En liten del av mig dör med Kent.


Det är är sista gången
sista gången vi ses
sista sången
sista sången jag ger dig
sista gången
sista gången
vi ses
sista gången, sista gången
jag ger dig

Inga kommentarer: