29 februari 2016

När mammor trotsar

Jag kände mig ännu sjukare i morse, som man ofta gör på förmiddagarna. Jag är dock inte så sjuk att jag inte kan känna av rastlösheten. Därför bestämde jag att vi skulle åka ut på de små äventyr som var mitt mål för dagen. Kasta återvinningen, åka till bibblan och handla. Att det skulle bli tålamodsprövande på grund av min dåliga ork förstod jag men när jag på vägen hem efteråt, helt slut, skrek till John varför han bara springer ifrån mig så kunde jag ändå inte ana vidden. Det här inlägget ska alltså handla om det som i folkmun kallas "trots" och en analys kring varför det inte är trots. Så kanske jag själv kan hålla det i minne till nästa gång.

Jag tror ju inte på trots som fenomen. Barnet trotsar inte bara för att eller gör saker för att vara dum. Till exempel Petra Krantz Lindgren pratar om att för det mesta ger barnet uttryck för ett behov och det är upp till föräldrarna att ta reda på vad behovet är. Ett barn som skriker och är argt gör det troligtvis för att det är mycket frustrerat och inte har verktygen för att visa sina känslor på annat vis. Sällan är barnet ouppfostrat. Kan små barn vara ouppfostrade? Det är ju så mycket de inte har lärt sig och inte förstår än, som koder och regler?

Det är lätt att vara efterklok, eller väldigt klok när man sitter hemma på sin kammare och inte är mitt ute bland folk. Jag vet att mitt röda skynke är att saker tar sådan tid. Jag vill snabbt komma vidare och vara framme. John vill gå sakta, trampa i snöhögar, klättra på saker, gå balansgång. Till exempel. Jag blir oerhört frustrerad och det är ju inte hans fel, det är snarare JAG som måste jobba med MIG. Lite mindfullness tack!

Men i dag. Jag släpade ut all återvinning ur skåpet, nedför trappan och ut i bilen. 4 stora lådor fulla med papp, glas och plast. Några fulla påsar också. En kasse med biblioteksböcker skulle också med. Och så hunden. Man kan ju tycka att barnet ska kunna ta på sig strumpor och overall själv. Men inte då. Jag skulle ta på strumporna annars skulle han flytta eller riva hela huset (det vanliga). För varje gång jag bar ut något till bilen och kom in igen var han ännu argare och till slut rev han ner massa hundsaker som hänger på en krog bredvid dörren. Jag blev argare och argare. Och tröttare och tröttare. Hotade med indragen tv-tid till exempel. Grejen är att hot inte hjälper. Aldrig. För det som sker just där och då är viktigare än allt som händer efteråt. Efter en stund slog vuxenhjärnan på, jag taggade ner och ett leende var det enda som behövdes för att få honom att snabbt komma i kläderna. Efterklok analys: John ville inte åka och protesterade på det enda sätt han kan. Till slut protesterade han även mot att jag var arg.  Det är också svårt att bara lyssna på barnet när det inte vill något. För då skulle vi aldrig göra något annat än att sitta hemma för John vill aldrig något. Utom när vi kommer dit vi ska för då är det alltid superkul.

Okej, ut i bilen och all återvinning på rätt plats i återvinningsstationens containers. Gick ju bra eftersom både hund och barn sitter kvar i bilen under tiden. Vidare mot biblioteket. John var glad att vara där så det gick ju bra. I-paden urladdad och det blev en del gnäll runt det men jag kunde vända uppmärksamheten mot något annat och John var lika glad åt att välja ut böcker han skulle låna. Kunde dock inte låna ut dem eftersom det visade sig att jag hade större skulder än vad jag trott så vi la undan böckerna för att återkomma senare eftersom biblioteket inte tar kort, jag har aldrig några kontanter. John frågade om vi snäääälla inte kunde fika där. Hade ändå tänkt köpa med fika hem så det gjorde vi. Barnet äter snabbt upp sin kokosstäng och börjar genast be om mer, eller kräva rättare sagt. Gå fram till kassan och hämta en till åt mig. Sedan vill han ha glass. Jag är fortfarande rätt hes så efter tjat fram och tillbaka är det apjobbigt att prata och jag börjar bli irriterad. Då får han syn på de stora trapporna upp till andra våningen. Han frågar om han får gå upp där och jag säger ja. Såklart står han sedan på nästa våning och tittar busigt på mig för att sedan försvinna ur sikte och inte komma tillbaka. Lite mer irriterad. Men jag fikar klart mitt och tar våra grejer och går efter för jag tänker att jag kan ju passa på att gå på toa där uppe. När jag ser John och närmar mig springer han skrattande därifrån. Typ jaga-mig. Så provocerande men jag vet ju att han bara gör det för att det är så himla kul. När han börjar skrika (eko) går jag dit och säger något som "om du inte kommer nu får du inte...". Hotet igen. Han kommer, vi går på toa och ska gå ner igen. Han ska prompt gå på andra sidan där trappstegen är extra höga och jag får tjata med honom till den vanliga trappan. Det är brant och jag är höjdrädd. Supersmart efteranalys: Vem behöver en analys? John gör bara saker för att det känns kul. Jag blir både varm och lite illamående och tycker inte det är särskilt kul. Vem har problem?

Vi kommer ut och jag har bestämt att vi ska hämta Jack i bilen och så tar vi en promenad bort till bankomaten. Då kan hunden som inte fått någon promenad än få rasta av sig, samma sak med John. Vi kan också stanna vid ett ett litet lektåg och på så vis har vi ett mål som är roligt för barnet. Vi behöver alltid mål på våra promenader för att komma någonstans (jag räknade med att målet tillbaka skulle vara biblioteket). John vägrar gå med till bilen och hämta Jack men han får stanna där han är eftersom jag ser honom hela tiden och han lovar att stanna. Hellre det än ännu en fight. Det går fint och vi promenerar iväg. Inga större problem än att han inte vill sådant som jag tycker känns bra för säkerheten som att hålla sig intill mig när vi går över vägen eller inte balansera på superhöga saker men jag lägger inte så mycket energi på det. Tillbaka med hunden i bilen och så är John kissnödig. Vi ska kissa inne på biblioteket säger jag men han vill såklart gå dit där vi var förut. Upp för de branta trapporna och till andra våningen. Jag orkar inte, han börjar gå iväg ändå och jag får gå tillbaka och hålla honom i armen för att få med honom. Vid toan kan han inte bestämma vilken han ska ta, inne på toan tar det 100 år att ta av alla kläder och när de ska på igen står han bara och sjunger med byxorna nere vid knäna. Tålamod. Nej, tappar det nog lite där. Får med oss böckerna och nu är jag så trött så jag säger att vi åker hem istället för till affären. John bara: JA! Jag ville egentligen till affären så jag surar lite. Tillbaka till bilen går John superlångsamt. Jag får ett bryt i bilen. Analys: Igen gör han sådant han tycker är roligt och då han vägrar hålla handen te.x är ett sunt tecken på självständighet.

Så här i efterhand känns ju min irritation helt omotiverad men detta tjafs/springa efter hela tiden är ju tålamodsprövande. I bilen försöker jag få John att säga varför han springer iväg och så vidare. Hans svar: "Jag vet inte". Nej, hur ska han kunna göra det? Vi säger också ofta att han ska "sluta vara så tvärtemot". I dag frågade jag honom om han vet vad tvärtemot betyder. Han visste inte. Jag tror att det ofta är just så. John förstår inte riktigt vad det är vi säger eller vad problemet är (han har ju kul). Då väljer han att inte svara och sitter helt tyst. Det uppfattas såklart mycket provocerande och man blir ännu argare.

Så egentligen var dagens problem att
*Jag var trött och sjuk
*John inte vill åka ut
*John gjorde saker som han tyckte var roligt

Hemma igen, när vi sagt förlåt (jag gör många fel men är alltid noga med att vi ska bli vänner och jag säger alltid förlåt) frågar jag om han blev ledsen. Det blev han inte. Så frågade jag om han tyckte vi hade haft roligt på bibblan. Han svara nej igen och anledningen var att han inte ville vara där. Ja, vad ska man säga. Tur att vi hittade några snöhögar att klättra på. Det var roligt i alla fall. Och jag lyckades faktiskt njuta av den långsamma promenaden tillbaka till biblioteket när John ville klättra på dem alla.

Fick av en slump syn på en bok på biblioteket som heter Trotsboken. Skriven av Malin Alfvén och Kristina Hofsten. Jag lånade den eftersom man säkert kan få något tips och det kan inte skada att läsa den även om jag inte gillar namnet. Några ord från de första sidorna som kan kännas rätt välkomna och trösterika:

Och vad gör vi då som föräldrar? Vi känner oss förstås handfallna, vet inte hur vi ska bära oss åt. Vi växlar mellan att vara stränga och att ångra vår stränghet efteråt. Ibland lyckas vi hålla oss lugna och tålmodiga. Ibland är vi bara ledsna och gråtfärdiga. Vi ryter, tjatar, straffar, belönar, gråter och härjar med barnet om vartannat. Vi prövar med andra ord alla metoder och känner oss ofta inte nöjda med någon. Och minst av allt är vi nöjda med oss själva. Alla goda planer och föresatser faller platt till marken och vi känner oss som misslyckade föräldrar och plågas av dåligt samvete. [...] Men det handlar inte om att barnet är fel på något sätt och det har inte blivit i grunden förvandlat. Vi har heller inte uppfostrat fel och vi har inte misslyckats som förälder. Att barnen kommer in i en "strormby" då och då är en helt naturlig och nödvändig utveckling. (sid. 16-17).

Åtminstone jag känner igen mig i allt detta. Samtidigt kan jag bli väldigt frustrerad av att man går i de där gamla fällorna. Speciellt med hot och mutor. 
Så till sist. Jag tror alltid på att diskutera saker med andra hjälper. Så hur tänker ni? Och hur gör ni? Några smarta tips?

Inga kommentarer: