5 juni 2015

Vad är du då?

Så här långt i livet har John varit välsignat omedveten om att det finns två kön som vi delar in människor i (det finns såklart fel men det är väl de där två barnen blir medvetna om först). Vi har aldrig pratat så kategoriskt om folk och överlag försöker jag prata om okända barn som "barnet" eller "kompisen" för att slippa kategorisera. Här har vi ungen som blev superglad när han upptäckte att kompisen hade snopp som honom. Ganska länge hade han själv en snippa under snoppen. Och såklart förstår jag att detta snart skulle komma. Han är närmare sig fyra och är inte alls omedveten om omvärlden.

Så i går vid matbordet frågade John Calle vad han är för något. Kanske hade samtalen ägt rum på förskolan eller han har börjat förstå vad saken handlar om när detta kommer upp på förskolan, något jag vet händer ofta. Calle undrade väl om han menade om han var pojke eller flicka. Calle svarade att han har snopp så han var väl pojke (skulle inte varit mitt svar men vi är alla olika). Jag frågade John vad han var för något, svaret blev pojke (ja, nu fick han ju veta att pojkar har snopp). Så vände han sig till mig och sa: "Du har en snippa då är du en tjej". Jag känner mig ju så och då fick jag väl svara ja på frågan. Därefter frågade han var kompisen Emma var för något (hans frågande betyder för mig att han ändå inte är riktigt säker än). Jag sa att det fick han fråga Emma själv och så förklarade jag att det finns de som har snopp men tycker att de är en flicka och tvärtom. Det viktigaste är vad man själv känner inuti att man är och så avslutade jag med att jag själv mest känner mig som Emma. En stund satt han tyst och funderade men verkade överlag nöjd med svaren.

Jag tycker inte att det är något fel att John upptäcker könen MEN jag tycker det är jättesynd om nästa steg blir att han upptäcker de tvingande normer som ligger i att "vara" kille eller tjej. Normer som är väldigt fyrkantiga och väldigt jobbiga att leva upp till. Speciellt för den som inte passar in i bilden. Jag får ångest över att min lilla unge kanske ska börja förstå att han förväntas vara tuff och cool, inte gråta eller att anse att de där tjejerna är ena veka ena som bara lipar. Jag vill så gärna att han ska få vara det han själv vill vara: tuff, känslig, hästälskare, sportälskare, känslosam. Vad som helst! Det ska inte samhället bestämma! Men jag kommer göra allt jag kan för att bekämpa de tvingade normerna så långt det bara går. Med näbbar och klor om det så behövs!!!

2 kommentarer:

Tess sa...

Förstår dina känslor! Vill att mitt barn ska få vara precis som han vill vara utan att känna tyngden av könsnormer. Bor också i Värmland förresten :-)

Emma sa...

Ja, det känns hemskt att samhället ska försöka skapa en machoman utan känslor av min lilla gullunge.

Vad roligt att du kommenterade och att du också är värmlänning! :-)