28 juni 2015

Ännu en värdelös förälders klagan

Jag har varit hemma mycket själv med John på sistone. Dels för att vi har semester utan pappan just nu men också för att Calle spelat hela helgen. Det är inte enkelt. Nästan 4 år och totalt egocentrerad. Vet inte hur man hanterar känslor som ilska än. Samtidigt som man vill bestämma allt och härmar äldre och vuxnas beteende. 

Det är så svårt att vara förälder!! Jag tänker att jag inte vill lägga för höga krav på honom som han ändå inte kan nå upp till samtidigt som han måste få högre krav på sig allt eftersom. Sakta men säkert. Klä på sig själv eller gå på toa själv är saker jag tycker John ska klara, som jag vet att han kan. Men han vill bestämma själv när han kan det. Många gånger ska jag göra det åt honom. Jag vill få honom att göra dessa saker utan att bli irriterad, stressad eller gå in i hån typ "du som är så stor nu" eller "du är väl ingen bebis heller". 

Jag vill inte att det ska bli ständigt tjat och gnäll utan man får lägga en lämplig nivå. Som vid maten. Han KAN inte sitta still. Det går inte hur mycket vi än tjatar. Kompromissen bli att han får stå vid bordet men ej springa fram och tillbaka. Han ska äta utan att kasta mat omkring sig. Jag ska vara pedagogisk och lugn. Eller hur. Á

Hela dagen vill han vara med mig hundra procent. Helst ska vi leka och när han får ett nej är det tungan ut och "dumma mamma". Jag försöker ignorera eller förklara. Ibland slåss han. 

Det är en ständig kamp mellan mitt pedagogiska jag och mitt galna jag känns det som. Jag blir irriterad så många gånger under en dag att till slut stannar känslan kvar. Jag lyckas inte heller lösa de situationer som ovan. Inte alltid i alla fall. Jag känner mig ofta värdelös som förälder. 

Jag tänker att min styrka är att jag reflekterar över allt som händer och försöker att aldrig göra om ordentliga misstag fler gånger. Men jag vet inte. 

Jag behöver nog råd. Hur gör ni? Och hur tänker ni? Det kan ju inte bara vara jag som känner såhär eller??

2 kommentarer:

Maria Gartman sa...

Ojoj, Emma, vad det känns igen... Och dessvärre har jag inte ett enda svar till dig. Jag tror att vi alla har de här fajterna varje dag. Oliver får ibland sin vilja igenom, och ibland utmanad han ordentligt (som det blir automatiskt när man har syskon tex). Han hanterar det bra ibland och bedrövligt ibland. Precis som jag. Ibland skriker och lever jag också, ibland blir jag så frustrerad att jag säger nåt fult eller slår i nåt bord. Och då jobbar jag ändå för det mesta../

Som sagt, härifrån kommer inga bra tips, bara en massa förståelse och tröst om att vi alla har delar av detta. Och att vi gör vårt allra bästa som föräldrar. Du är nog den minst värdelösa föräldern jag känner, så sträck på dig! och kämpa vidare! KRAMAR

Emma sa...

Jag behöver nog bara höra att nån förstår! Man vet ju att man inte är ensam men många föräldrar pratar bara om det positiva. Jag försöker också fokusera på det men ibland bör man nog prata om att det är svårt! Jag förundras över hur ni med fler barn klarar det. Det tar ju ett tag innan de underhåller varan iaf! Är imponerad av er!! :) kramar