17 juni 2014

Jag är lyckligt lottad

Ibland kan jag nästan få ångest och dåligt samvete över hur bra jag har det. Som ikväll när John satt och tittade på sina ryska favoriter på datorn och jag var ute och lekte med Jack. Jag kan inte låta bli att förundras över det jag har som många andra inte har. Stort hus med nytt kök, trygghet, kärlek, pengar, mat. Jag är en av de få i världen som har det såhär bra. Jag känner en 18-åring som igår försökte ta livet av sig för andra gången eftersom han inte har någon framtidstro. Jag kommer på mig själv med att bläddra förbi bilder på svältande barn, jag orkar inte ta till mig att de på tv säger att Sverige blir allt mer rasistiskt. Jag stänger av lite och försvarar mig med att jag bara är en och vad kan jag göra? Men om alla tänkte så!! I dag hörde jag en kollega prata om en grupp elever som är de "stökiga" på skolan och benämna dem som "avskrapat". Sa jag något? När f*n är det dags att ta bort skygglapparna och öppna mun?

Dödssynd, frosseri?

2 kommentarer:

Maria Norlin sa...

Satt ute igår kväll med Melvin i knät. Chrille gjorde såpbubblor som Oliver fångade. Hela familjen skrattade och njöt. Visst har man det obeskrivligt bra!

Emma sa...

Ja det är ju så! Jag får något slag dåligt samvete då för alla som inte har det så. Många!