30 maj 2014

Ibland är man bäst. Ibland är man pest.

Som de flesta andra föräldrar har jag (vi) vissa föreställningar om hur man vill vara mot sitt barn, hur man vill uppfostra det och vad som är rätt och fel. Jag föredrog om jag hittade sätt som inte innebar att jag hotade (Om du inte sitter still så har du ätit klart, då tar vi bort tallriken), mutade (Om du följer med mamma nu så får du se på film sedan) eller bara helt enkelt tar över, typ bär barnet och tvingar det att t.ex. duscha. 8 gånger av 10 orkar jag lirka och vara pedagogisk. Andra gånger är jag mammamonster. 

Ta det här med nattning. John har aldrig någonsin i hela sitt snart 3-åriga liv somnat lätt. Vi har alltid fått (från början) gunga i vagnen, i sängen, i famnen. (På äldre dagar) Ligga bredvid och sjunga, bedja, bestämma. Ibland i flera timmar. Det tär verkligen och på senaste tiden har det dessutom blivit värre. Anledningar till detta är att John har "en sån där period" när han gör allt tvärtemot vad man säger. Gärna så mycket han kan (väljer att inte kalla det trots eftersom jag inte tror på trots). Jag har alltid haft svårt att sköta läggningen och Calle är den som har gjort det mest. Men på senaste tiden orkar han inte varje dag och jag får rycka in då och då. Inget konstigt med det!

För någon vecka sedan hade vi en av de där läggningarna när man nästan vill ta livet av sig själv efteråt för att det känns som man gjorde allt fler. Det tar oerhört lång tid. Han går upp flera gånger. Jag blir frustrerad. Jag höjer rösten. Han skrattar bara. Det ångar ur öronen och inget blir konstruktivt och han blir bara mer och mer uppvarvad. Till slut somnar han ändå helt utmattad efter att jag tvingat ner honom i sängen. Finn fem fel. Behövs inte, de är uppenbara. Känslan efteråt är värdelös.

Senaste två gångerna har jag varit stjärna istället. Det bästa är när John säger; "Sjung då" och jag nynnar allt från vaggvisan i Ronja till "Sov du lilla vide" och John ligger blicktstilla hela tiden tills jag nästan tappat rösten men inser att han faktiskt somnat mitt i min falsksång. Eller när han inte alls vill lyssna på det där kraxandet och istället är totalt omedgörlig. Ändå är jag bara lugn och varje gång han sätter sig /ställer sig upp/sparkar mig i magen är jag lugn och pedagogisk. Ganska så snabbt somnar han faktiskt också och gissa vem som växt tusen meter när man går ut ur sovrummet.

Jag tror inte att jag är ensam i det här. Långt ifrån faktiskt! Det är inte alls enkelt att var förälder och kanske får man vara nöjd med att göra "rätt" 8 gånger av 10. Jag är i alla fall ingen robot men just därför kan jag förhoppningsvis lära av mina misstag.





6 kommentarer:

cojja sa...

Lova är precis likadan och det värsta är när man är bland bilar och hon springer ifrån en och tycker att ju argare man blir, ju roligare är det. Känner mig som världens argaste och sämsta förälder just nu men det går väl över det här med. Och hon som varit rätt lätt att lägga förut är helt hopplös nu. Hon är törstig, ska hämta nallen, bygga med lego etc. Allt utom att sova. Känner igen det där med att det ryker ur öronen.

Emma sa...

Skönt att man inte är ensam! John är exakt så också! Ju argare man blir desto roligare. John vill heller aldrig sova! Men jag tänker lite så jag med. Det går över....:-)

Maria Norlin sa...

Hög igenkänningsfaktor här, såklart! Oliver är ofta väldigt trött på kvällen, men kan helt plötsligt inte slappna av. Ska göra tusen saker och har hur mycket som helst att diskutera!
Jag har för övrigt en tredje motbjudande metod som jag använder i nödfall. Det är sjukt effektivt men jag hatar mig själv varje gång. Skrämmas. Att jag ska åka ifrån honom (när han tex vägrar ta på kläder) eller att han ska få somna själv. Ger upphov till sån rädsla att han blir coollugn och helt medgörlig efteråt. Ja. Jag är en hemsk mamma ibland. Däremellan är jag ganska bra. Precis som du, Emma!!!

Emma sa...

Jag har också sagt så ett antal gånger. Typ när man har bråttom till dagis. Försöker minimera. Men som sagt! Ibland orkar man inte och det får väl vara bra nog att man orkar det mesta av tiden. :-)

cojja sa...

Den har jag också prövat men hon har inte ens vett att bli rädd då. Har också låtsats gå ut ur affärer när hon springer iväg och gömmer sig, men jag ger upp före fröken envis. Det som verkar fungera lite är att ge henne "uppdrag" så hon får känna sig stor. Som i fredags på konsumparkeringen fick hon vakta påsarna så ingen skulle ta dom och då stod hon still som ett ljus medan jag fick in lillebror i bilen.

Emma sa...

Haha, ja det kör jag också med! Trädgårdsarbete har dock sluta funka men i affären går det bra att lägga saker i vagnen, lägga upp på bandet mm. Det är väl det där med att de bryter sig lös och blir allt mer självständiga. Vissa mer än andra! :-)