29 april 2014

Tankar man får

Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att ha flytt från ett område där du ses som så lågt stående att om du sticker näsan utanför dörren så kommer dina grannar att hoppa på dig. Det är fritt fram för vem som helst att döda dig eftersom du anses lägre än ett djur. Du kan inte gå ut. Då dör du.

Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att leva i ett land där du hör ett plan komma inflygande över hustaken och du vänder dig inte till ditt barn och säger: "Titta! Ett flyyygplaaan. Där uppe!". Istället vänder du dig i panik till ditt barn och ropar "FLYYY" för du vet att det snart kommer att regna bomber runtomkring er.

Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att leva i ett land där små flickor stympas för livet bara för att någon man ska gifta sig med dem. Eller hur det är att vara den som någon man utsett till sin framtida fru, trots att familjen tackat nej. Nu har han en personlig vendetta mot familjen och ni tvingas leva gömda för att denne samme man mördar en efter en av männen i familjen för att få sin vilja fram.

Jag försöker tänka mig in i alla tre av dessa situationer och jag får ingen känsla, ingen bild. Jag har ingen som helst relation till det och kan aldrig aldrig aldrig komma in närheten av att förstå hur det är att leva så. Inte alla. Men många i den här delen av världen har det så fruktansvärt bra. Ändå är vi inte nöjda. Varför??

Inga kommentarer: