19 april 2014

Tankar i påsktider

Efter allt magsjukekräkande och vilande behövde vi komma ut ur huset. Så vi har dragit till Johns farmor och farfar i Ludvika och firar påskledigheten här. Vi hade tur som fick värsta sommarvädret idag. Vi har suttit ute i solen och grillat, ätit och fikat! Tog en sväng på fyrhjulingen och jag körde faktiskt själv för första gången. Himla kul!
                                   

Därute i solen kom jag över svärmors "Hälsa"-tidning (som mest handlade om jobbiga sjukdomar som man kan få ångest över). Däri hittade jag en artikel om Klara Zimmerman där hon lite kort berättar om att hon i många år kämpade med att få biologiska barn för att (när tiden nästan var ute) bestämma sig för att adoptera. Till sist fick hon också sitt älskade barn. Klara Zimmerman säger att hon sommarpratat om sin barnlöshet. Först kände hon skam över att prata om detta personliga ämne men insåg snabbt att det fanns många där ute som satt i samma situation som hon. Många som behövde ha någon att prata med, någon som upplevt detsamma!
Det är väldigt tragiskt att alla vi ofrivilligt barnlösa ska behöva känna skam över att vi inte kan/har svårt att få barn på egen väg. Vi är ju knappast ensamma! Istället för att skämmas borde vi stötta varandra!

Jag har själv inte skämts särskilt mycket över vår barnlöshet utan istället varit väldigt öppen med att det varit så för oss. I många sammanhang har folk därför vågat erkänna för "en likadan" att de har varit i en liknande situation. De har gjort ivf:er, fått massor av missfall eller så har det bara tagit onormalt lång tid att få till det där älskade barnet. Ofta blir jag lite förvånad över att vi är så många! Jag har t.ex. gått på fester där jag inte känt andra än värdparet och det har visat sig att 3-4 av de andra festdeltagarna har haft svårt att får barn. Borde inte vara något konstigt alltså! Men så är det! Vi skäms för våra ickefungerande kroppar!!

I artikeln kommer två saker fram om Klara Zimmerman som jag verkligen känner igen mig i:
1: Hon pratar om den bok hon skriver och det står: "I boken beskriver hon öppenhjärtligt den totala fixering som under flera år styrde hela hennes och makens liv, allt handlade om att få ett barn".
Det är den där fixeringen som gör att John antagligen inte får några syskon. Mig skrämmer det något så fruktansvärt att påbörja eventuella IVF-försök som kanske lyckas  ellerkanske inte lyckas. Man har ingen garanti! Och det är oundvikligt att inte gå in i den där fixeringen igen skulle jag tro. Och jag vette tusan om jag skulle orka med att leva i en värld där allt går ut på sprutor, tid i ägglossningen och att bara leva för att bli befruktad.

2. "Hon berättar om hur längtan efter barn rev som en rent fysisk känsla i henne. Det handlade inte om längtan efter små bebisar eller amning utan att få hämta på dagis och gå och handlar små byxor i butiken. Att får värna, sköta om och älska ett barn":

Å! Som jag längtade efter att få köpa barnkläder, gå på Mariebergsskogen och titta på djuren med ett barn, pyssla med ett barn. Förutom första året var det verkligen inte mycket av den där längtan som var koncentrerad till att vara gravid och ha en stor mage.

Och varför skriver jag det här? Kanske för att någon som just nu har svårt att få barn ska läsa det här och känna att denne någon inte är ensam. Kanske för att längtan efter (fler) barn inte tar slut trots att man fått det underbaraste man kan tänka sig!

2 kommentarer:

Maria Norlin sa...

Så öppet och ärligt, Emma. Precis som du! Idag läste vi en bok när Oliver skulle sova om barn som lekte "följa John". Var är John då, frågade Oliver. När jag pekade på figuren längst fram såg han mycket frågande ut och sa sen bestämt: nej! Glad påsk på er finisar!!

Emma sa...

Nej, vaf söt! Klart det inte va John där framme.:) hihi!

Jag tycker inte jag var ovanligt ärlig eftersom jag eller vi alltid pratat öppet om våra problem. Jag blir dock ledsen när andrs ska skämmas och gömma sånt man inte rår för...

Glad påsk och mångs kramar till er!!