4 mars 2014

Stjärnor i ögonen

Jag är lärare. Jag älskar mitt jobb. Ibland glömmer jag bort det mellan alla möten, samtal och oreringar vid kopieringsmaskinen. För inse det. Vi arbetar med människor och då och då är det svårt för människor att koncentrera sig på undervisningen när huvudet surrar av tankar på dem som lämnats kvar och bilder på sådant de upplevt.

Lärare har också ett utsatt yrke. Vi kan aldrig göra rätt, vår uppgift är att bilda samhället om precis allt, vi ska se alla och ta hänsyn till alla och dessutom är alla andra experter på vad som är problemet i dagens skola och de vet dessutom vilken som är den rätta lösningen.

Ibland glömmer jag varför jag älskar mitt jobb. Men ganska ofta blir jag påmind om varför jag älskar mitt att jobba som lärare. Jag älskar mötena mellan människor. Jag älskar när eleverna lyser upp då de får visa vad de kan och får vara experter på något. Oavsett om det handlar om fotboll eller vilka djur man kan möta i skogen/djungeln/regnskogen i deras hemländer. Jag älskar stjärnglansen i deras ögon när de förstår och när ett intresse väcks.

Scenario: Vi ska börja arbeta med argumentation i min grupp. Vi ska arbeta mycket med detta och eleverna ska få många möjligheter att läsa och förstå argumenterande texter, vilket språk man ska använda osv. De ska läsa, skriva, diskutera och repetera. Men det vet de inte än. När vi börjar och jag förklarar vad det innebär att argumentera så lyssnar de. När vi går över till att fundera kring vad det innebär att påverka och påverkas lägger sig någon ner på bänken, en annan tappar fokus. Det är svårt. De förstår inte. De blir lite frustrerade och lite irriterande. Men vi fortsätter att prata, vi tittar på olika exempel och bilder. Jag skriver på tavlan vad jag påverkas av. Min man. Mina vänner. Kultur och böcker. Religion. Plötsligt finns den där. Stjärnglansen. En flicka sitter spikrak i sin stol. Hon nickar. Hon har en liten berättelse att berätta. Hon säger det hon vill ha sagt. Vi andra lyssnar och spinnger vidare på hennes tanke. Sedan ber jag eleverna skriva ner lite kring vad de tror de blir påverkade av. Samma flicka igen. Hon skriver och skriver och skriver. Hon vill att jag stavar ord på tavlan och hon skriver mer. Hon har så mycket hon vill säga.

Och här har vi anledningen till jag blev lärare. Glädjen i att väcka intresse, skapa förståelse och få se den där stjärnglansen i någons ögon när vi tillsammans hittar detta. Lyckan när någon inser att de kan och att de har något värdefullt att dela med sig av. Den stjärnglansen får mig att ta mig igenom allt det svåra!

2 kommentarer:

Maria Norlin sa...

Låter fantastiskt! Jag är helt säker på att du gör en stor skillnad i dessa människors liv. Heja dig!

Emma sa...

Gullig du! De påverkar mig rätt positivt också! :-)