24 mars 2014

Om att sitta fast i normer

Jo, det är ju ganska mycket hantverkskontakter hemma hos oss just nu. Vi ska snart dra igång en stor renovering av vårt kök. I de första faserna av detta har vi naturligtvis planerat hur det blivande köket ska se ut tillsammans. Till stora delar. För nog är det så att det är jag som står för det slutgiltiga valet av färger och kakeltyp även om min man inte alls är frånvarande. Vi har tillsammans träffat och pratat med köksförsäljaren och så långt är väl allt helt okej.

Men så fort det kommer till hantverkarna gör jag allt för att slippa undan. Det är min man som sköter kontakten med dem till så gott som 100%. Han är egentligen inte mer hantverkskunnig än vad jag är så det finns inget naturligt i det. När hantverkarna är här (alla män) för att kolla in och planera för offert är jag alltjämt i bakgrunden och sköter hund och barn med mannen svänger runt med hantverkaren och pratar och visar. Det får mig att känna mig som ett korkat litet våp och det är helt och hållet mitt eget fel.

Jag blir i princip stum i dessa sammanhang. Jag känner mig dum och ovetande. Jag känner mig förminskad och inte alls sedd. Sist, då mannen pratade om att han inte orkade tjafsa med att riva köket, fick jag lägg in ett "vi har inte lust med det". Bara för att visa att jag minsann också räknas i det här! Troligtvis skulle jag vara bättre på att både riva, bygga ihop och sätta upp skåpen än vad han skulle vara.

I och med detta har jag verkligen tagit mig en funderare kring normer. För inte är mitt beteende bara mitt eget fel. Jag är mycket medveten om att jag är formad utifrån en mycket kvinnlig norm tack vare samhälle, förebilder och mycket annat. Att det ska vara jag som tar hand om barnen medan mannen tar hand om grovgörat. Det är hemskt när normerna och rollerna kommer fram såhär tydligt. Det är jobbigt att få syn på sig själv och känna sig tvingad att bryta mönstret.

Kanske är jag själv förlorad men jag gör allt för att bryta dessa invanda mönster för min son. Jag hoppas bara att vi kan påverka mer än samhället i övrigt. Ibland undrar en ju!

2 kommentarer:

Lise sa...

Fint skrivet! Men inte är du förlorad, inte! Att bli medveten om normerna och hur de styr mångas beteende (inklusive ens eget) är ju första steget till frigörande från dem - även om det kan kännas lite nedslående när det blir så där tydligt som det kan bli ibland, och som det kanske blev för dig idag. Så är det i alla fall för mig.

Keep it up!

Emma sa...

Tack det var skönt att höra! :-) Jag tycker också det är viktigt att vara medveten. Men ibland känns det bara som att det är enklare att ändra på andra än sig själv!