11 augusti 2010

Mixed feelings

Jag funderar på att krypa ner i sängen med en god bok. För ikväll måste jag gå och lägga mig lite tidigare än jag gjort de senaste två månaderna. I morgon börjar jag nämligen jobba igen. Det ska bli riktigt roligt faktiskt. Tillbaka till rutinerna liksom! Dessutom ska det bli väldigt roligt att träffa eleverna igen även om de ännu har lite mer än en vecka sommarlov kvar att njuta av. Har vi en jäkla tur kanske vi får några hundra föräldrar som hänger runt i skolorna snart också. Blir det en moderatstyrd regering igen så kommer kanske Jan Björklunds senaste stolpskottförslag att gå igenom i skolan. Att föräldrarna ska sitta med sina stökiga barn i klassrummet. Missförstå mig rätt. Föräldrar är alltid välkomna i klassrummet såklart. Men förutom de här argumenten kan jag se några fler. Om man kan tänka sig att satsa pengar på detta är mitt förslag att man ISTÄLLET satsar dessa pengar där de verkligen behövs. Det vill säga på fler lärare, mindre klasser och mer resurser i skolan. Först då skulle vi kunna få lugnare klasser. Men det förstår inte lille Jan Björklund för han har ingen aning om hur verkligheten ser ut. De barn som sitter i en vanlig klass utan tillgång till de resurser som skulle underlätta för dem på grund av att de har en diagnos eller svenska som andraspråk (de resurser de egentligen har rätt till) blir knappast hjälpta av att de har en förälder som vaktar över dem varje dag. Jag kan snarare se det projektet explodera och få exakt motsatt effekt. Möjligtvis skulle det fungera med en person som är utbildad på det område därs eleven behöver hjälp. Jag känner mig som Edvard Munchs målning "Skriet" då jag tänker på det som kan drabba Sverige om vi fortsätter rösta på moderaterna eller någon annan i deras missanpassade samling. Men varsågod! Vill man inte att alla ska ha samma förutsättning i skolan, samma rätt till sjukvård och så vidare. Be my guest! Men gnäll då fan inte när ni måste följa ert barn till skolan varje dag och sitta bredvid det för att det anses för stökigt för att kunna fungera annars. Tänk en extra gång!

4 kommentarer:

Anonym sa...

Där satt den. Instämmer till fullo!
Helena

Anonym sa...

Jag håller med.
Mams

Helena von Schantz sa...

Men det gör inte jag. Inte ett dyft faktiskt.

Du skriver att Jan Björklund inte har en aning om hur verkligheten ser ut. Ett stort problem i svensk skola är bristen på arbetsro. Värt att notera här är att eleverna uppfattar det här problemet som betydligt allvarligare än lärarna. Det är en del av verkligheten.

Min och många andra lärares situation är den att vi äts upp av mentorsrollen och ofta ägnar mycket mer tid åt att kvacka som kuratorer och reservföräldrar än åt vår egen undervisning. Det är också en del av verkligheten.

Det är alltså allvarliga och grundläggande problem som Björklund försöker åtgärda. Han har uppenbarligen lyssnat på lärare, elever och föräldrar. För det man får höra om man gör det är att det finns mycket psykisk ohälsa och många elever som kommer från trassliga och dysfunktionella hem. Man får också höra att det både finns elever med diagnoser, koncentrationsproblem, och elever som stör för att de inte hänger med. Det finns också en grupp elever som beter sig som om de var på en fritidsgård i skolan. Elever som inte mår illa eller far illa, men som är utåtagerande eller störande för att det passar deras image, roar dem, har blivit en vana.

Så långt problembilden. Det finns många som har provat det här med att be föräldrar vara med på lektioner. I verkligheten. På min skola är det ett etablerat verktyg. Det brukar handla om en dag, ibland två och det handlar inte om en i varje klass som Croneman skriver. Inte som kommer från ett bra hem, saknar diagnos och ändå förstör arbetsklimatet. Det är helt rätt av Björklund att involvera föräldrarna där. För skolans resurser ska gå på de andra. På den utbyggda elevhälsan, på hjälp för dyslektiker, på assistenter för den som behöver det.

Du ser inte att det här med föräldranärvaro är något som skulle hjälpa dig. Nä men då så. Det finns verkligen ingen som tvingar dig att kalla föräldrar till skolan. Men varför har du problem med att någon annan gör det?

Här är länken till en artikel jag skrev på Newsmill som bland annat handlar om varför föräldranärvaro kan vara ett effektivt redskap när klassrumsklimatet är dåligt.
http://www.newsmill.se/artikel/2010/08/10/skolpolitikens-dagsl-ndor-och-myror

Emma sa...

Helena Von Schantz: Jättebra om det har fungerat på er skola. Jag har bara lite svårt att se runt problematiken som istället kan uppstå då barnen tvingas sitta bredvid sina föräldrar på lektionerna. Kan bara tänka hur jag själv skulle ha reagerat på dettaom detta hänt mig själv som ung tonåring. Jag skulle har sparkat bakut1 Problemet är ju också att det inte finns pengar i skolan att sätta in på stödande resurser. Jag tror snarare på att lägga dessa pengar (som skulle gått till att ha föräldrar i skolan) på mer utbildad personal som kan hjälpa upp lärarna i klassen. Eller på fler lärare i skolan. Eller på mindre klasser. Kan se massor av hål där dessa pengar skulle göra större nytta. Och ärligt talat? Hur många elever är störande för att det roar dem egentligen? Enbart? Utan att det finns någon annan problematik runt dem? Jag skulle gärna se en undersökning runt DET! Jag har inte alls problem med att man kallar föräldrar till skolan. Ser man att detta skulle vara en lösning för enstaka barn så gärna för mig! Problemet är att jag inte tror på det förslaget som en helhetslösning på problemen som finns. Som enstaka stödåtgärd kan man väl testa allt en gång eller?
Du säger att du alltid får höra de argument som även jag står för. Man kan inte enbart hurra ett förslag utan att även se myntets eventuella baksidor. Vet dessutom av erfarenhet att det sitter många barn med svenska som andraspråk runt om i Sverige som inte får rätt tillräckligt med stöd för att hänga med i undervisningen. Vad händer med dem då de ändå inte förstår? Jo, de blir stökiga. Förstår de mer för att en förälder sitter bredvid? Nej. Förstår de mer om de får extrastöd av svenska2-läraren i klassrummet. Ja.

Emma