11 november 2018

Det doftar pepparkakor och apelsin

Efter två dagar i Stockholm och Stockholms Universitet var det grymt skönt att bara vara hemma hela helgen utan planer. Jag har väl just börjat inse på allvar att den här utbildningen inte är en distansutbildning utan en utbildning på halvfart. Det är egentligen ingen jätteskillnad utom att jag måste ta mig till Stockholm rätt ofta. Det fina med det är att jag träffar min lillasyster när jagar där. Dessutom uppskattar jag väldigt mycket att komma hem igen. Och uppskattas också. 

På lördagen gjorde vi en miniutflykt till Forshaga kanal. Helt ny plats för mig och tills helt nyligen visste jag inte ens att det finns en kanal i Forshaga. Nu har vi varit där i alla fall. Tog sedan en tur in till Ikea för att titta på nytt matsalsbord som gillades av alla även om vi inte gillade några av stolarna. Den tåls att fundera på. Passade på att köpa lite nytt inför advent också.
John ville baka pepparkakor så det ägnade vi denna söndagens mysiga förmiddag åt. Eftersom lukten dröjer sig kvar och jag gärna äter apelsin till mitt kvällste så har jag gått runt med en liten julkänsla i maggropen. Det är ju så mysigt att pyssla, baka och pynta innan. Och det säger bara swish så är vi där.
Har också hunnit plugga en del medan John har lekt med kompisar, gått långpromenader med Jack mellan regnskurarna och läst/lyssnat på böcker. Samt ett Jumping-pass. Överlag ska jag få tillbaka min träningsrutin igen som blivit lite lidande i vardagen. Tänker nog starta en egen blogg om det och de mål jag ska uppnå nästa år. Som ett sätt att peppa mig själv och läser någon får ni skylla er själva.

Det är med en avslappnad känsla som jag laddar om inför nästa jobbvecka. Hej nu kör vi.

3 november 2018

Höstlov?

John och jag har haft höstlov några dagar. Jag jobbade måndag och tisdag och då var John på fritids. Lov, jag hade en individuell inlämningsuppgift som skulle vara inne i går så jag har jobbat ganska mycket med den och försökt varva den med att ändå ha lite mys med John. Och läsa lite onyttigt. Är ju läslov trots allt. 
I början av veckan kom den första snön. John var tvungen att gå ut kvart i sju på morgonen för att leka.
Det var smart gjort för ganska snart började det regna och snön övergick i plask.
Det har sedan varit regnigt och mulligt nästan hela lovet men i onsdags hann vi var ute den timme som det var sol. 
John tog kickbiken och så gick vi förbi några pokemonstop så hunden fick en promenad.

På torsdagen skulle vi in till stan för att köpa vinterskor och lite annat inför vintern till John. Då passade vi också på att gå på bio. Vi såg Smallfoot och åt popcorn.
Fredag var deadline för min examination så den jobbade jag med mest hela dagen. Tog en paus på kvällen för att följa med John med kompis på Halloweendisco i Deje. Nu har vi verkligen kramat ur det sista ur Halloween känns det som.
Runt halv 10 på kvällen fick jag vara nöjd och lämnade in uppgiften. Med blandade känslor eftersom jag inte vet riktigt om jag gjort det som förväntats av mig. Det får vi se.

Trots att examinationen tog mycket tid känner jag ändå att jag har fått mycket kvalitetstid med John detta lov. Vi har byggt lego, spelat spel, tittat på film, läst böcker och myst en hel del. Idag hade jag inte en enda plan utan hade lovat mig själv en helt måstefri-dag. Det bästa enligt mig var när hela familjen tog en promenad på mer än tre kilometer tillsammans. Så mysigt. Jag har läst bok en stor del av dagen när Calle och John först var in till stan och sedan när John lekte med en kompis på eftermiddagen.
Då har har jag vilat mig i form igen, imorgon behöver jag lite mer aktion. 

31 oktober 2018

Halloweenfilm

Skräckfilm. Gillar jag alltid men känns som ett måste i Halloween-tider.
Här är några favoriter jag tittade på den senaste tiden.

Train to BusanEn zombiefilm. En pappa ska åka tåg med sin dotter och alla människor blir zombies. Och du är instängd på ett tåg medan varje stopp tas över av zombies. Man kan tro att zombiegenren är uttjatad men nej då. Den här var riktigt bra.

 The ConjuringDet var längesedan jag såg denna film så bestämde mig att se om den lagom till Halloween. Den är fortfarande bra alltså. Den handlar om en familj som flyttar in i ett nytt hus och så sakteligen börjar underliga saker hända runtomkring dem. Man vaknar av att någon drar dig i foten, man ser någon som inte finns, dörrar stängs och du vaknar med blåmärken. Säger sig vara baserad på verkliga händelser då de demonexperter som kallas in ska ha funnits på riktigt. Jag gillar den mycket även efter att sett den en andra gång.

The haunting of hill house.
Detta är en av Netflix nyaste serier. Baserad på boken med samma namn av Shirley Jackson som jag minns att jag gillade mycket men som jag inte tror har många korn gemensamt med serien. Men jag älskar den ändå! Den är suggestivt krypande och stundtals väldigt obehaglig. Även här är det en stor familj som flyttar in i ett nytt hus. Mamman och flera av barnen är "mottagliga" och nästan genast börjar otäcka saker hända. Tidsperspektivet hoppar ständigt mellan då, när alla var barn och de bodde i huset, mellan nu, när alla är vuxna men fortfarande påverkas väldigt mycket av den tid de bodde i huset. Jag vill titta hela tiden. Jag vill aldrig det ska ta slut.

Halloween

Halloween är en favorithögtid för mig. Ja, den är "snodd" från USA, men vad är inte det? Tomten till exempel. Och julgranen från Tyskland. I alla fall. Jag hade planerat Halloween sedan länge. Eller helgen innan Halloween då. Hade köpt dräkter till oss alla tre i familjen, planerat pynt och bjudit in grannarna till Halloweenparty. John hade gjort inbjudningskort.

På fredagen var det Halloween-jumping på Hälsohuset. Då var jag en läskig fladdermus. John ville också sminka sig fastän han inte skulle någon speciellt stans. Kul ändå. Det var superkul med jumpingen. Många utklädda, nedsläckt och mystisk musik. Svettigt att jumpa i öron och vingar dock.

På lördagen var det Halloweenfix hela dan. John och jag gjorde vår första pumpa. Till nästa år ska jag minnas att börja skära ut lite längre upp då hela ansiktet blev att luta neråt och vi fick ha en kil under hakan för att den skulle titta upp. Man lär så länge man lever.

Pynt måste man också ha. Min favorit är spindelnätet och spindlarna.

Fördrink. Skulle egentligen haft i en ishand som var färgad med röd karamellfärg men frös den alldeles för sent så den hann inte tina. Har den fortfarande i frysen dock så kanske blir någon läskig bål i alla fall.

Jag tog ett suddigt kort på mig själv. Var någon slag häxa. De andra fastnade visst inte alls på bild. Men alla var utklädda och det var såklart superkul!
Körde den vanliga, enkla menyn. Pumps kräkandes guacemole.

Avhuggna fingrar och möglig spagetti.

Spökpizza fanns också och till efterätt en vanlig kladdkak som jag florsockrade ett spöke på. Då var John så sockerstinn och trött så han orkade inte äta någon efterrätt. Kanske inte så konstigt då barnen gått en spökskattjakt där de fick lysa sig fram med ficklampor via reflexer för att hitta en stor burk godis. En mycket trevlig kväll.

17 oktober 2018

Nu drar jag igen

I morgon är det dags för mig att dra på närträff på Stockholms Universitet igen. Två dagar borta och vi har en gruppexamination att redovisa och sedan ska man börja skriva på en individuell examination och så är den delkursen klart. Jag vet inte. Jag har varit väldigt trött under veckan. Sviter från att jag sov dåligt förra veckan antar jag. I dag vaknade jag trött, stressad och superneg. Kände bara att jag är borta jämnt och nu vill jag bara ha en helg hemma. Så hade jag en sak planerad som gjorde att jag skulle var borta halva lördagen och efter moget övervägande fick jag inse att jag nog behövde stå över den. Vara hemma, plugga och ta det lugnt. Jag får helt enkelt inse att under dessa år som jag ska plugga måste jag nog tänka snävt. Det får vara jobb/plugg först, sedan familjen och till sist träning och nära vänner/familj. Efter det allt annat som kanske måste reduceras bort om jag inte ska gå sönder. Efter beslutet att bara vara hemma i helgen kändes det lite lättare. Sedan gjorde jag det verkligt kloka beslutet, gå ut i skogen med Jack. För hur längre jag fick, desto mer lättade mitt sinne och jag liksom kände hur axlarna sjönk och trycket i bröstet lättade. Efter 4 km var jag redo att skriva färdigt mina sista uppgifter till närträffen. Detta visar hur viktigt det är för mig att träna för jag tror det var motionen och endorfinerna som kickade in där i skogen. Min drog och anledningen till att träning kommer högt upp på min lista över saker jag prioriterar.

En rolig sak är att John äntligen fick en plats på kulturskolan, han har ju velat spela trumpet sedan i våras nu men varit placerad i kö. I måndags hade han sin första lektion och sedan dess har det tutats här hemma en hel del. Han älskar att öva på att blåsa i trumpeten och det är väldigt roligt att se hans entusiasm. Hoppas det håller i sig.

13 oktober 2018

Hösten

Min favoritårstiden pågår just nu. Höst med underbara träd i sprakande färger. Vill bara vara ute och njuta i skogen. Jag har också försökt göra det när tiden finns. Det blir mest på helgerna och mina pluggonsdagar som jag alltid börjar med friskvård och en skogspromenad. Appropå pluggandet så har jag i veckan avslutat en guppexamination tillsammans med min studiegrupp. Vi ses två gånger i veckan och pratar om vidare arbete och arbetar sedan på olika delar under veckorna. Det har fungerat väldigt bra trots avstånd och vi har samarbetat superbra. Trodde det skulle bli mer diskussioner men alla är väldigt trevliga och enkla att ha att göra med. Nästa vecka blir det redovisning i Stockholm. Men jag säger, tack gode gud att jag fått en hel dag i veckan att plugga på, annars skulle jag aldrig hinns. Sitter rätt mycket på kvällar och helger ändå men skönt att bara få fokusera en hel dag.
På denna veckas onsdagspromenad såg vi en skum skylt i skogen. Fundera fortfarande på vem Conny är.
Mitt i veckan bestämde vi oss för att fira att vardagen flyter på så bra nu och åkte därför in till stan och åt på Pizza hut. Klart man ska fira vardagen! Igår var jag ut och käkade med arbetskamrater eftersom vi har inte mindre än fyra stycken som gått i pension hos oss nu. De skulle såklart firas av och vi var på Bröderna Olssons elektriska. Jag är väl inget fan av något av Olssons-restaurangerna men vi hade väldigt trevligt. När de andra gick vidare åkte jag hem på grund av fredagstrött. Och idag ska jag vars pigg och köra till Stockholm igen så just nu ska jag gå och packa för om en och en halv timme kommer mamma hit eftersom vi ska åka till Yazuragi och möta upp mina syskon där, spaa och ha det gött ända till imorgon. Mamma fyllde nämligen 70 häromdagen och detta är vår present till henne. Ska bli väldigt mysigt och trevligt att umgås alla tillsammans. Ha en trevlig helg!

Förtvivlan och gemenskap

I måndags var jag in till Karlstad på kvällen för att delta i en ljusmanifestation mot deporteringarna av de Afghanska ungdomarna. Runt om i Sverige genomfördes liknande manifestationer just den åttonde oktober. Vi vill stoppa den inhumana asylpolitik som förs i Sverige idag. Den som bara öppnar en tidning ibland måst ha sett hur mycket det händer i Afghanistan och vi kan inte ens förstå hur rädda ungdomarna är när de får avslag på avslag och hotas skickas tillbaka till detta otrygga land. Det finns ingen hejd på vad de hellre går igenom än att bli satta på planet tillbaka. Det är skrämmande hur rättslöst Sverige är för dem. Många gånger genomförs intervjuer utan rätt tolk, det är handläggare som inte förstår sig på deras speciella situationen eller advokater som inte sköter sitt jobb. Man kan int tro hur inkompetent asylprocesserna sköts men det är sant. Har själv sett det hända många gånger. På torget i Karlstad samlades vi alltså i protest mot detta. Det var tal och sånger och framförallt en känsla av att vi stod där förenade, gemensamt i samma ska. Vi finns och vi accepterar inte detta som sker!
En annan sak med migrationsverket som skrämmer är hur de aldrig ser människoliv. De kan bara skyffla runt människor som de vore pappershögar. I min kommun ska de nu stänga det boende där de asylsökande familjern bor. Om jag bara pratar om barnen har de nu bott där i minst två år, de har rotat sig, kommit in i skolan, fått vänner och fritidsaktivitet. De är på gång uppåt och nu ska de skjutas ner. Alla ska flyttas till andra boenden runt om i Sverige, börja om med sina liv och lämna allt det som de har kär och som de känns till. Barn som kommer från krigshärjade länder som redan upplevt för mycket. De mår inte bra nu. Migrationsverket bryr sig inte. De sparar några kronor.

På ljusmanifestationen var det en talare som sa att om Sverige behandlat svenska ungdomar så som de behandlat de Afghanska skulle det vara ramaskri. Jämför gärna med om ”våra gamla” behandlats på ett lika omänskligt sätt och skyfflats runt i Sverige för att boenden måste stänga. Tänk på det en minut. Och se att det aldrig skulle hända.  Vi kan bortförklara och se mellan fingrarna så mycket vill men i Sverige är inte alla människoliv lika mycket värda.